Kaarinjaansson

Detta år har varit bland det tuffaste i mitt liv.

Ett år där jag har fått känna på den värsta smärtan jag någonsin upplevt, förlora den jag älskar och många fler motgångar.  

Samtidigt har jag utvecklats mer än någonsin och fått lära mig själv på ett sätt jag inte gjort tidigare. I alla motgångar har medgångarna blivit desto större och kännts desto mer.

Jag kan säga att jag idag är stolt över den jag blivit detta år. Jag har fått bevisat för mig själv att att arbete leder till framgångar, att tro på det man gör, att göra saker för sin egen skull och att leva för alla dem som inte fått leva sitt liv fullt ut. 

Samtidigt som en skolkompis dog så kom beskedet om att Hella skulle säljas. Två av mina värsta mardrömmar drabbade mig under loppet utav 1,5 veckor.. 

Under en tid så visste jag inte hur jag skulle göra för att komma över ytan. Hella tröstade mig in i det sista genom att finnas där ett tag efter att A dog. Hon fanns där, visade kärlek och visade mig att det finns saker värda att leva för. När Hella försvann visste jag inte hur jag skulle överleva, min styrka försvann med henne och mitt liv blev det som jag så många gånger sagt att det inte skulle bli. 

Det blev en tung höst, en tung start på 3an efter en av de värsta sommrarna i mitt liv. 

 

Jag lappade sakta men säker ihop mig själv genom att se en gnutta hopp i livet och genom att göra något meningsfullt för andra.

Att genom mitt UF företag få hjälpa den som går igenom helvetet, att få ge dem en gnutta hopp i det mörka- det behövde jag. Jag har ingen aning om vad dem går igenom eller hur dem orkar, men jag vet att hopp om något bättre kan hela en, det kan hjälpa en lappa ihop ett trasigt hjärta, få det att kännas en gnutta mindre. För mig var det självklart att hjälpa andra, och är fortfarande.

 

Jag kommer aldrig mer bli den jag var när jag slutade 2an förra året, En del av mig tillhörde Hella och den tog hon med sig. 

Idag är mitt liv så annorlunda- och även fast jag önskar att allt ska bli som förr så kan det inte det. Det är dags att fortsätta forma mig själv till den jag vill bli. Forma mig till det bästa jag kan och försöka likna den jag var för 1,5 år sedan. 

Slutet på 2014 och början på 2015 kommer alltid för mig tillhöra sorgen. Men tillslut kom jag på ett sätt att andas, att orka leva- för mig själv. 

Jag har kommit långt på ett år, tack vare min envishet och mycket mer. Man får inte begrava sig i sorgen, man får sörja så länge man vill men det är viktigt att också komma tillbaka och kunna titta bakåt för att se vad man lärt sig. 

Jag har lärt mig allt under detta år känns det som.Jag har blivit JAG, jag har lärt mig vad jag vill,vad jag tycker är värt att leva för och vad jag vill syssla med som stor- hjälpa andra!

 

"Man måste dö några gånger innan man kan leva"