1 år utan mitt hjärta

365 dagar har gått sedan jag klappade om henne, pussade hennes mule och fick viska ”jag älskar dig” i hennes öra en sista gång. 365 dagar har gått sedan min älskade Hella försvann ur mitt liv.Det som för ett år sedan började som en vag panik inom mig såfort jag tänkte på henne blev sedan till sorg och en oerhörd smärt och stor saknad- saknad och smärta som aldrig försvinner, man lär sig bara leva med det.

 Som människa blir man aldrig sig själv igen, den man var innan, man blir en ny människa med ett annat bagage och nya erfarenheter som gör att livet upplevs och ses på ett annat sätt. Händelser jag förr sätt som stora är idag små, jag vet att världen inte går under utav småsaker, jag har lärt mig att se saker på ett annat vis idag.

Någonstans inom mig vet jag att det är bra att det känns, det är beviset på att vi hade det bra ihop, att det är en av de mest betydelsefulla tider i mitt liv som helt enkelt inte går att släppa hipp som happ. Det är beviset på att det vi hade betydde någonting på riktigt… Jag var så ofantligt rädd att förlora henne, jag kunde inte tänka mig att livet någonsin kunde fungera utan henne.. Hon gjorde mig stark, hon fick mig att fungera, att leva.Idag är min rädsla istället att glömma, glömma det hon gav mig, glömma våra stunder och att våra minnen ska blekna, för det är genom minnena jag har henne kvar.

 

För mig kommer 1 augusti vara den dag då jag förlorade min andra hälft, men också dagen då jag började på nytt. Ett nytt kapitel i mitt liv inleddes den dagen och jag har nu klarat av ett år utav sorg och saknad. Samtidigt har jag byggt upp mig själv mycket starkare på andra plan och uppnått en hel del mål som jag haft. Och många positiva sådana också, vilket har gett mig energin till att fortsätta framåt.

 365 dagar har gått, jag har gjort många ”första gången” utan henne och jag har levt vidare trots allt. Världen går inte under för att man förlorat det man älskat som mest, konstigt nog fortsätter allt, vardagen börjar och folk runt omkring fortsätter sina liv, liksom jag tvingats fortsätta mitt- utan Hella.

Tiden läker inte alla sår, det är något jag lärt mig. Men jag är tacksam för den tid jag fick tillsammans med Hella, den resa vi fick genomföra tillsammans, allt vi lärde varandra och jag är oerhört stolt över hur långt vi båda kom inom våra rädslor och utanför våra komfort zoner.

 Jag har Hella att tacka för mycket, och utan henne hade jag inte varit den jag är idag! Men ingenting är sig likt utan henne, jag saknar henne varje dag och önskar att hon skulle vara vid min sida. Men kanske fanns det en mening med det hela, vi var klara med varandra, det var dags att gå vidare för oss båda?♥♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
↑