Kaarinjaansson

Jag är så rädd för att glömma, samtidigt är jag så rädd för att minnas.

Längtan och saknaden har sköljt över mig hela dagen idag, Smärtan, svedan och värken  griper sig tag och sakta, sakta kramar ur mitt hjärta, intill sista droppe är tömd och sen släpper med alla minnen hängandes i luften.

Jag vill inte glömma, jag vill inte minnas, kan vi låtsas som om detta aldrig hänt. Kan vi låtsas att hon står där i hagen, att jag är där varje dag?

Jag vill aldrig utsättas för detta känslomässigt igen, det är det värsta jag någonsin gått igenom...

 

Detta är ett utdrag ur en artikel i expressen som jag tyckte var så himla fin!

"Det gör ont att mista våra mest älskade.

Och någonstans ska vi förstås vara tacksamma för det.

För allt det där som gör ont och känns, är ju bara ett annat uttryck för kärlek. För tacksamhet. Ett tecken på att vi som inte längre kan kramas verkligen betydde något för varandra. Att vi gjorde våra liv rikare, härligare, mer levande, mer fyllda med skratt och tårar. Sånt som betyder något på riktigt.

Att vi kände varandra på riktigt.

Så jag vet. Vi ska vara glada för att det gör ont. Det är ett bevis på att vi hade något superfint.

Men det gör lik förbannat ont."