Stars at Fiji
Halloween, jobbhelg, ensamhelg med djuren.. Vad ska man kalla det? en lungn helg blir det åtminstone.
Var ute och gick sista promenaden med vovven för någon halvtimme sedan och reflekterade över att det var stjärnklart och jag kom genast att tänka på ett tilfälle för några månader sedan.
Sen natt på en strand i Fiji sitter vi med tårna i det ljumna vågskvalpet, elen har tagit slut för dagen och då det inte ligger några mer öar inom synhåll runtomkring så är det bäcksvart. Kanske en av de tryggaste mörker jag någonsin vistats i. Värmen av sanden, luftten och vattnet och känslan av att bara vara där värmer hela mig och jag sitter med mina två nyfunna vänner och pratar som om vi aldrig gjort annat.
Tänker på hur konstigt det är att människor man aldrig har träffat förut kan kännas som barndomsvänner man känt hela livet. Men efter så här många månader av resande så börjar jag vänja mig vid att träffa människor i ett par dagar eller mindre och det känns som en självklarhet att det just är dem man är med.
Den stjärnklara himlen fullkommligt strålar över oss och mitt framför oss har vi the milky way- så tydlig den bara kan bli. Stjärnor faller om vartannat och under denna timme på stranden ser vi nog mellan 30-50 stjärnfall- vilket är mer en självklarhet än en ovanlighet för Fiji. Att få sitta i det toala mörkret, utan telefon, lampor eller ens elekritcitet var bara så självklart men också så oerhört avkopplande. En känsla i kroppen som jag aldrig haft förut i den uppkopplade världen vi lever i. Känslan av att resten utav världen får vara som den är för att jag är där och nu och lever.
Stjärnor är något jag alltid kommer älska. Jag har varit i de två länder där de mest spektakulära natthimlarna finns och inget slår det. Men det var en oerhört fint minne att minnas en småkylig, blåsig oktoberkväll i sverige där stjärnorna inte visar sig allt för ofta.
